Från och med nu kan jag titulera mig Syster Niklas. Sanningen är den att det inte är så värst mycket jag kan bidra med i det dagliga arbete som pågår här hemma; de flesta sysslorna sköter och klarar etiopierna bäst själva, jag får ofta nöja mig med den mer passiva uppgiften att arbetsleda. Men idag kände jag i alla fall att min närvaro hade ett visst mervärde. En av snickarna som bygger terrassen (den kommer att bli finfin) måste ha tappat koncentrationen ett ögonblick för under förmiddagen blev jag påkallad och förevisad snickarens fot som badade i blod. Vad som hänt vet jag inte (Firew, vår dagvakt och fixare, dålig på engelska, fick översätta) men jag gick in för att titta i det ambitiösa apoteket (en hel kasse full med allehanda mediciner, piller, förband och salvor). Jag valde ut några strategiska föremål (sårtvätt, förband, plåster) och gick till verket med snickarens fot. Jag noterade att de som samlats runt oss litade till mitt initiativ (eller var det i själva verket mitt apotek de litade på?). Det visade sig när det mesta av blodet avlägsnats att det var ett i och för sig djupt men ändå snyggt jack rakt över en av snickartårna. Det blödde en del men jag bedömde att det skulle räcka att rengöra såret ordentligt och tejpa igen det. Vi gjorde om proceduren efter en timme (fortfarande mycket blod) och jag sa åt honom att tvätta det en gång om dagen. Förhoppningsvis kommer det att läka fint (jag får känslan av att ett ärr på tån inte bekommer snickaren); om inte skickar jag honom till sjukhuset för att få antibiotika. Behöver jag tillägga att snickaren tog det som den man han är? Han var raskt tillbaka för att fortsätta snickra på terrassen. Jag kan också konstatera att vi nu förutom hönsblod också har snickarblod på stenplattorna utanför huset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar