Från och med idag kommer jag att betitla mig själv Niklas pytonjägaren. Jag gick en förmiddagspromenad för att bekanta mig med ett stenlagt promenadstråk längs stranden till Tanasjön. Det dyker upp några driftiga ungdomar som, mot en skälig kostnad, vill visa mig en jättestor pytonorm. De slår ut med armarna för att betona den betydelsefulla storleken. Givetvis behöver jag bara betala om vi får syn på den. Trots att det väcker en viss nyfikenhet tackar jag artigt nej till affärsförslaget och går vidare. Jag hinner inte komma långt innan en ny kille erbjuder mig samma tjänst, och pytonormen har inte blivit mindre. Ytterligare en vägkrök och ett tredje erbjudande dyker upp. Jag antyder flyktigt att jag nog är lite rädd för ormar och går vidare. Om mina sinnen skärpte till sig när det vankades möjlighet till lite spännande pytonsafari eller om jag bara hade tur vet jag inte, men plötsligt hör jag ett misstänkt prassel mellan gångvägen och slänten ner mot vattnet. Och mycket riktigt, jag har på alldeles egen hand lokaliserat jättepytonormen och lyckas få ett hjälpligt kort på vackra varelsen innan den blir skrämd och pyser iväg. Nöjd med mig själv traskar jag vidare. Vid ett ställe längs vägen står ett litet gäng och hänger med huvuden och telefonkameror över kanten. Här visar sig den STORA pytonormen ligga och jäsa i en stor hög. Den jag hade sett var nog bara en orm fick jag höra. Jag traskade tillbaka mot stan nöjd med att ha fått beskåda en riktigt fet pyton, mindre nöjd med att min egenupptäckta pyton var numret klenare. Nu vet jag i alla fall var jag ska ta mina pytonpromenader i fortsättningen.
tisdag 18 januari 2011
Pytonpromenad
Från och med idag kommer jag att betitla mig själv Niklas pytonjägaren. Jag gick en förmiddagspromenad för att bekanta mig med ett stenlagt promenadstråk längs stranden till Tanasjön. Det dyker upp några driftiga ungdomar som, mot en skälig kostnad, vill visa mig en jättestor pytonorm. De slår ut med armarna för att betona den betydelsefulla storleken. Givetvis behöver jag bara betala om vi får syn på den. Trots att det väcker en viss nyfikenhet tackar jag artigt nej till affärsförslaget och går vidare. Jag hinner inte komma långt innan en ny kille erbjuder mig samma tjänst, och pytonormen har inte blivit mindre. Ytterligare en vägkrök och ett tredje erbjudande dyker upp. Jag antyder flyktigt att jag nog är lite rädd för ormar och går vidare. Om mina sinnen skärpte till sig när det vankades möjlighet till lite spännande pytonsafari eller om jag bara hade tur vet jag inte, men plötsligt hör jag ett misstänkt prassel mellan gångvägen och slänten ner mot vattnet. Och mycket riktigt, jag har på alldeles egen hand lokaliserat jättepytonormen och lyckas få ett hjälpligt kort på vackra varelsen innan den blir skrämd och pyser iväg. Nöjd med mig själv traskar jag vidare. Vid ett ställe längs vägen står ett litet gäng och hänger med huvuden och telefonkameror över kanten. Här visar sig den STORA pytonormen ligga och jäsa i en stor hög. Den jag hade sett var nog bara en orm fick jag höra. Jag traskade tillbaka mot stan nöjd med att ha fått beskåda en riktigt fet pyton, mindre nöjd med att min egenupptäckta pyton var numret klenare. Nu vet jag i alla fall var jag ska ta mina pytonpromenader i fortsättningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar