Trä mot trä

Det finns många faror som lurar här i Afrika; Man kan råka ut för hungriga malariamyggor i sovrummet, hyenor som stryker runt tältet på savannen, bilharziasmittade badvatten eller tutande taxiförare som kryssar fram på vägrenen. Ikväll fick Emma erfara att även vegetationen vid stadens avenyer utgör en potentiell samhällsfara. Kvällen var redan lite kaotisk på grund av att Emma var kallad till flera olika middagsbjudningar. För det första är det middagsträff för utlänningar på restaurang Dib Anbessa på fredagskvällar. Dessutom hade vi planerat att äta middag med en lärare från Sverige som kom hit för två dagar sedan för att hjälpa till med en geodesikurs. Under eftermiddagen ringer en lärare från universitetet och berättar att han har två svenskar (film- och medialärare från Kalmar) på besök som gärna vill träffa Emma. Precis när vi ska lämna universitet ringer direktören på Emmas institution och omkullkastar alla tidigare planer när han berättar att Emma bör vara med på en spontant anordnad träff/middag med Finlands ambassadör (som är på tillfälligt besök i Bahir Dar) för att diskutera ett finskt projekt som är under uppstart. I förvirringen som uppstår när olika bud dyker upp från höger och vänster nödgas Emma promenera flera gånger fram och tillbaka mellan två hotellrestauranger längs samma gata för att komma underfund med var hon lämpligen ska beställa mat. Plötsligt, gående längs palmavenyn och mitt uppe i ett samtal med Seid (direktören), så får Emma en ordentlig snyting i huvudet. En stor gren från en av palmerna faller och träffar Emma rakt i knoppen med en smäll. Omtöcknad får hon hjälp att analysera läget och konstaterar att det förutom en bultande huvudvärk också uppstått blodvite. Jag sitter på balkongen på Dib Anbessa och blir förvånad när Emma dyker upp ännu en gång, och denna gång blödande från huvudet. Vi får hjälp att uppsöka en klinik i stan (Gamby den här gången) och där gör personalen sitt bästa för att tvätta och plåstra om Emma samt ge henne en spruta för att minska risken för infektion. Emma har vid det här laget kvicknat till något och vi bestämmer oss för att åka tillbaka till sällskapet på Dib Anbessa (jag hade precis fått in min fiskrätt bara för att tvingas skänka bort den till en bordsgranne). Väl där visade det sig att vårt sällskap avslutat måltiden och lämnat restaurangen så den röriga kvällen slutade med att vi trots alla olika bud intog en måltid på tu man hand. Emma kommer nog att plågas av en ordentlig bula de närmaste dagarna.