Topografi

Den naturgeografiskt intresserade inser snart att Etiopien är en topografiskt och geologiskt fascinerande region i kontinentens östra del. En snabb blick över Afrikas Horn på en topografisk karta avslöjar ett dramatiskt landskap med höglandsplatåer kantade av förkastningar och genomborrade av djupa flodraviner, ett landskap som står i skarp kontrast till de torra slätterna mot nordväst och savannen mot söder. Som ett diagonalt skärsår genom hela landet löper den kanske mest slående topografiska företeelsen – Riftdalen. Med sin sträckning från Moçambique i söder till den tektoniska trevägskorsningen med Röda Havet och Adenviken i norr kommer denna dynamiska spricka att så småningom dela kontinenten. I den nordöstra delen av Etiopien, mellan höglandet och Röda Havet, öppnar sig Riftdalen mot den stora och heta Danakil-försänkningen som breder ut sig i ett låglänt och kargt ökenlandskap. Östra Afrikas pågående separation från resten av kontinenten sker naturligtvis i högst maklig takt och kommer att fortskrida i små men dramatiska etapper. En händelse av det mer dramatiska slaget är det av vetenskapsmän förutspådda bildandet av ett helt nytt hav i nordöstra Etiopien – ett hav lika stort som Röda Havet. En snabb blick igen över den topografiska kartan ger tydliga indikationer på att denna profetia är rimlig och kan komma att förverkligas i en (ur ett geologiskt perspektiv) inte alltför avlägsen framtid (kanske en miljon år?). Någonstans längs kusten mot Röda Havet eller möjligen Adenviken kommer tids nog den svagaste länken i kustbandet ge vika för trycket från vattenmassorna och öppna en syndaflod in över de utbredda låglänta slätterna. Med tanke på att Adenviken och Röda Havet är förbundna med världshaven så kommer vattenmassorna inte att sluta strömma till förrän det inte finns mer bassäng att fylla (i någon mån sjunker väl också havsnivån i världshaven marginellt). Min helt egna teori är att skapelsens ögonblick kommer att uppstå i lilleputtlandet Djibouti, närmare bestämt längst in i Tadjouraviken som pekar som en spets in i landet och snuddar vid mer låglänta områden. I så fall skulle valhajarna (världens största fisk) i Ghoubetbukten bli bland de första nybyggarna i det nybildade havet och jag önskar dem lycka till på den besvärliga färden dit. Ur ett politiskt perspektiv kan man också konstatera att Etiopien vid en sådan händelse skulle få kust mot världshaven (vilket de saknar idag) men också betydligt minskad landareal (den de förlorar är dock av mindre värdefullt slag). Jag kan tycka att ett högintressant regionalt projekt (i det korta perspektivet) skulle vara att skapa ett helt nytt Holland med väl reglerade dammar, kanaler och vattensystem; Det skulle ge bördiga jordar och tillgång till vatten över ett område så stort att Nilens dalgång i Egypten skulle komma att blekna i jämförelse. Men det här har säkert någon redan tänkt på, de politiska och ekonomiska riskerna är kanske för stora. Det geologiska och tektoniska framåtskridandet kan vi däremot inte göra något åt, annat än att stilla följa utvecklingen. Den som lever får se.