Erta Ale

Erta Ale (eller ”berget som ryker”) är namnet på en unik vulkan i nordöstra hörnet av Etiopien, nära gränsen till Eritrea. Unik därför att den har haft ett konstant utbrott i åtskilliga decennier och är en av mycket få vulkaner i världen där man kan stå vid kraterkanten och titta ner i en kokande lavasjö. Personligen har jag svårt att föreställa mig en intressantare plats att besöka. Det var den givna höjdpunkten på vår resa i Afar-regionen trots dess ganska ringa höjd på dryga 600 meter över havsnivå (den omgivande Danakilförsänkningen ligger i själva verket ca 100 m under havsnivå). Vulkanen är av typen basaltisk sköldvulkan och som sådan har den en bred bas, nära 30 km i diameter, med en ganska platt form utan en egentlig kon runt kratern. Den kilometerstora kratern (eller kalderan) på vulkanens topp innehåller några mindre kratrar och det är en av dem (ca 100 m i diameter) som just nu är en kittel av kokande lava och gaser. Den svämmade över så sent som i november förra året och när vi gick över kalderans golv av stelnade lavaflöden märkte vi tydligt att det var ett väldigt ungt lager av lava närmast kraterkanten. Denna fjolårslava var lätt, porös och glasfiberaktig, och den gick sönder som skare på snö när man gick på den. Att sedan gå fram mot kanten och titta ner i lavasjön, den känslan går inte att beskriva i ord. Den närmaste liknelsen jag kan göra är den med domedagsberget i Mordor där hoben Frodo lyckades förgöra härskarringen (det var faktiskt några i vårt sällskap som inför avresa skaffat ringar i just detta syfte). Erta Ale är en av världens mest aktiva vulkaner och den ligger i ett område som omfattar en fjärdedel av Afrikas aktiva vulkaner. Här i Danakilförsänkningen pågår den tektoniska delningen av den afrikanska kontinenten som i framtiden kommer att resultera i ett helt nytt hav. På grund av jordskorpans delning har den tunnats ut så mycket att magma från djupet kan tränga upp i sprickor och bilda vulkaner som Erta Ale. Att ta sig hit har dock länge varit svårt. Temperaturer på 45°C (det var bara 35°C nu i vintertid), torka, långa avstånd, dåliga eller inga vägar, en aggressiv lokalbefolkning och krig mellan Etiopien och Eritrea har gjort att det till ganska nyligen varit få eller inga turister alls här. På senare år har dock fler funnit denna pärla och jag tror att turismen i regionen kommer att fortsätta att öka kraftigt. Än så länge är det riktig vildmark här och egentligen helt oreglerat, så ta chansen att åka hit innan de satt upp avspärrningar, rullstolsramper och souvenirstånd längs kraterkanten.