Minibuss

Några kvarter från vårt hus går en av stans minibusslinjer, dvs en busslinje trafikerad av minibussar. Det är ett funktionellt och prisvärt sätt att ta sig in till stadens centrum. Våra gäster som nyligen var här i två omgångar har alla blivit rutinerade minibussresenärer. Första gångerna vi tryckte in dem i en trång och varm minibuss var de ganska tysta och eftertänksamma, men efter några dagar började de trivas och tycka att denna transportform fungerar riktigt bra. Efter en vecka var det inte märkvärdigare än att kliva på 4:an vid Gullmarsplan. Jag tror att minibussturerna är bland de mer minnesvärda erfarenheterna de har med sig hem. Numera börjar emellertid minibussarna bli ganska lätträknade; Sedan några få år så har de i alla städer i Etiopien utom storstaden Addis blivit utkonkurrerade av sk Bajajs, dvs de små trehjulingarna som är importerade begagnade från Indien där de är mer kända som Rickshaw. Priset för en åktur är ungefär samma som i en minibuss (typ 75 öre) men det går betydligt snabbare att fylla en Bajaj och den blir därför ett snabbare och flexiblare transportmedel. En minibuss drar mer bensin än den klena Bajajen och måste därför fyllas helt med passagerare för att ekonomin ska gå runt. I Bahir Dar finns bara några få minibusslinjer kvar och en av dem går till oss (vilket jag tycker är utmärkt). Om nu bränslekostnaden är en begränsande faktor så kan inte underhållskostnaden vara det. Det är ungefär som med de gamla blå tunnelbanevagnarna som fortfarande rullar i Stockholm; Man kör dem tills de är helt slut och sedan åker de på skroten. Jag minns ett tillfälle då jag hamnade i en riktigt risig minibuss med skjutdörren hängande på trekvart. Halvvägs till stan lossnade den helt och flera av passagerarna engagerades i att få den på plats innan vi kunde tuffa vidare. Igår råkade jag ut för en liknande händelse; Vid en liten ojämnhet i vägen (ja sådana förekommer) fick vi tillfälligt motorstopp och det var inte så bra för just denna minibuss saknade tändningsnyckel. Enda sättet att starta bilen var att rulla igång den så männen fick gå ut föra att knuffa bussen uppför det svaga motlutet så att cylindrarna så småningom tände. Kvinnorna satt kvar i bussen och tyckte nog det var lite lustigt att en ferenji (västerlänning) knuffade buss och flåsade i solskenet. Men jag hade inte lust att vänta på nästa buss.